Reportage

Strålande av ljus och färg

När nyrenoverade Nationalmuseum slog upp sina portar väntade en förtrollande, dynamisk upplevelse. Ljuset, färgerna och föremålen spelar huvudrollerna i museisamlingens största objekt – huset självt.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

Det har kallats för kronjuvelen bland svenska kulturinstitutioner och nu är liknelsen rent bokstavlig. Det gnistar och glimmar om konstens och designens Nationalmuseum när det efter drygt fem års renovering äntligen slår upp sina portar. Detta palats i venetiansk stil, vid sitt öppnande 1866 tänkt som en pendang till Stockholms slott mittemot, har återuppstått som det största objektet i museets digra samling på drygt 700 000 föremål. En återfödelse där de skickligaste bland hantverkare, konservatorer och restaurerare, ljusdesigner, arkitekter och formgivare med flera, gjort sitt yppersta. Naturligtvis tillsammans med museets egna specialister. Sammanlagt har tusentals personer från 50 olika yrkesgrupper lagt ner 1,3 miljoner arbetstimmar på att tillsammans möjliggöra för dubbelt så många besökare att ta del av tre gånger så mycket konst på betydligt större ytor än innan. Bland annat har mer plats skapats genom att flytta ut kontor, magasin och verkstäder från huset. Kort sagt är det nyrenoverade Nationalmuseum ljusare, större och mer färgsprakande än någonsin och renoveringsarbetets resultat har nominerats till åtskilliga priser och rapporterats i mängder av media både här hemma och internationellt. Huset har moderniserats och tillgänglighetsanpassats från topp till tå samtidigt som de ursprungliga 1800-talskvaliteterna lyfts fram. Som ett av många exempel har drygt 300 fönster, som antingen varit stängda av luckor eller förbyggda, öppnats upp och släpper inte bara in dagsljuset utan också den omkringliggande staden, dess puls och väderlek. Det här bidrar i allra högsta grad, tillsammans med den dynamiska ljus- och färgsättningen i de många utställningssalarna, till att skapa en livgivande rytm i besökarens upplevelse. Nationalmuseum är nu i kontakt med både sin samtid, sin stad och plats.

Spatiöst och generöst

– De främsta målsättningarna med renoveringen var att göra utställningsytan större, visa mer av samlingarna och att föra in ljuset. Kopplat till det sistnämnda var också att gå över till uteslutande LED-belysning, berättar Fredrik Eriksson som för drygt åtta år sedan anlitades av Nationalmuseum för att från deras sida projektleda renoveringen, utförd av Statens Fastighetsverk som äger fastigheten. Jag träffar honom och Ulf Petersson från Transpond, företaget som är specialiserade på museal utställningsbelysning och vann upphandlingen om just detta. Det övergripande belysningsprogrammet och gestaltningen enligt visionen om ljuset stod tyska Kardorff Ingenieure för som konsult, sålunda ett triangelsamarbete mellan dem, Transpond och museet.

Vi sitter i den magnifika Skulpturgården, en av museets två ljusgårdar där dagsljuset fullkomligt vräker ner över marmorpjäserna. Detta genom ett nytt, ­specialkonstruerat tak bestående av ett stålskelett med små glaspyramider som speglar ljuset neråt – hela 23 meter från tak till golv. Glasets konstruktion bidrar också till en behaglig akustik då ljuden fördelas med hjälp av pyramidformerna ut på väggarna som försetts med genomfärgad akustikputs. Ljusgårdarna har också öppnats upp mot byggnadens inre vilket ger besökaren ett första mer både spatiöst, generöst och ljusare intryck än tidigare.

”Den största utmaningen var att hantera dagsljusflöden och möta upp med artificiellt ljus för att skapa variation i upplevelsen.”

– Museet började för cirka sju år sedan med en rad olika experiment och provbelysningar, redan innan museet stängde. Den största utmaningen var att hantera dagsljusflöden och möta upp med artificiellt ljus för att skapa variation i upplevelsen plus styrningen av alla olika parametrar. Typ av armatur, temperatur, dagsljus, väderlek, mörkläggningsgardiner och så vidare – allt numera integrerat i ett DALI-system. På taket finns också väderstationer som är kopplade till varje ­fönsterförsett rum så att fördunklingsgardinerna går upp och ner så att ljusmängden hålls konstant, berättar ­
Ulf Petersson.

Både han och Fredrik Eriksson återkommer ofta till att allt har gjorts med tanken på besökarens helhetsupplevelse i fokus. Att dagsljuset och dess förändring både över tid på dagen och beroende på väderlek och årstid, ska kännas och upplevas. På så sätt blir ju det ena besöket inte det andra likt.

De beskriver ytterligare en utmaning – att få in dagsljus i salarna utan att få för höga ljusnivåer på föremålen. Problemet har lösts med en genomtänkt scenografi där känsliga föremål placerats långt från fönster eller i delar av rum där dagsljusnivåerna är lägre. De allra känsligaste föremålen visas i en ”skattkammare” där ljusnivån är max 50 lux. Generellt har man valt att arbeta med armaturer med 3000 K.

– Att kravet på den nya belysningen varit så stort är ju inte konstigt med tanke på vikten av att skydda konsten i och med det nya dagsljusinsläppet. Redan på 1920-talet visste man att ett alltför starkt dagsljus skadade konsten och började i takt med att elektricitet installerades i huset, täcka fönstren – också för att skapa mer väggyta. Idag vet experterna bättre hur mycket dagsljus konsten tål och vi använder skyddande specialfönsterglas som gör att mer ljuskänslig konst kan visas. Glaset är ett under av innovation som bland annat gör att 74 procent av ljusets värmestrålning studsar bort och 65 procent av luxnivån försvinner. Och när det gäller färg­återgivning tar glaset bara bort fem procent så att det naturliga ljusets kvalitet återges till hela 95%, berättar Fredrik Eriksson.

Guldgult, syrenlila, knallturkost

Vi vandrar runt i de stora magnifika utställnings­salarna och i de intilliggande så kallade kabinettsraderna med mindre rum. Samtliga med ömsom djärvt, ömsom lekfullt, ibland sobrare färgsatta väggar i till exempel i orangerött, ljusgrönt, sepiabrunt, vinrött, guldgult, syrenlila, knallturkost och grågrönt – kulörer som antingen inspirerats av något av de utställda verken eller av husets arkitekts, Friedrich August Stülers (1800–1865) ursprungliga visioner. En grupp amerikanska, svenska och italienska arkitekter har försett museet med en exponeringsverktygslåda med olika lösa delar i form av montrar, väggar och texthållare för att underlätta förändringar. Cirka 2000 armaturer finns på plats, de flesta i specialdesignade skenor som gömmer elkablar och ett uppljus som förstärker kupoltakets skönhet.

– När det gäller montrarna tog vi beslutet att belysa de flesta utifrån för att inte inkräkta på själva monter­ytan. Och väggfärgerna fick oss att tänka mycket på hur ljuset skulle fastna på dem. Personligen tycker jag att resultatet är en blandning av ett behagligt och sam­tidigt funktionellt ljus – kort sagt en harmonisk ljusmiljö där besökaren inte tänker på själva ljuset utan upplever helheten positivt, säger Ulf Petersson som också uttrycker stolthet över att ha deltagit i förverkligandet av att skapa ett museihus i världsklass utifrån visionen om att öppna upp för dagsljuset.

”Jag blir helt tagen av den estetiska fulländningen och av vårt fantastiska, gemensamma kulturarv och känner hur tårarna bränner.”

Husets många lanterniner har moderniserats och försetts med nytt glas där opaciteten varit en viktig faktor för att få ett homogent ljus som också tar hänsyn till rummets takhöjd.

– Vi lade otroligt mycket tid på att få lanterninbelysningen bra och resultatet berodde på en kombination av glasets kvalitet och placeringen av den artificiella belysningen, berättar Fredrik Eriksson där vi står i den imponerande stora Strömsalen med fri sikt över slottet mittemot och med LED-ljus i sin lanternin.

Restaureringsarkitekt och tysk belysningskompetens

Vi har just gått igenom rummet där delar av Nationalmuseums stora samling av ikoner visas. Väggarna är djupt grå vilket är särdeles effektfullt och svindlande elegant mot allt guld. Ulf Petersson gör mig uppmärksam på en specialritad monter full av fantastiska glaspjäser, placerad i ett fönster mot en av ljusgårdarna så att pjäserna genomfars av dagsljus från två håll. Samtidigt lyfter jag blicken mot det underskönt dekormålade kupoltaket och det är då det händer. Jag blir helt tagen av den estetiska fulländningen och av vårt fantastiska, gemensamma kulturarv och känner hur tårarna bränner. Jag blir helt enkelt rörd. Efter att senare berättat om händelsen visar det sig att jag är långt ifrån den enda.

En som förstår den överväldigande känslan är arkitekten Josefin Larsson från Wingårdhs. Arkitektkontoret har tillsammans med Erik Wikerstål, en av landets främste restaureringsarkitekter, ansvarat för gestaltningen av ”nya” Nationalmuseum och arbetat med varenda detalj och lyckats modernisera genom stora ingrepp men alltid värnat byggnadens höga kulturvärden. Den mest iögonenfallande ”detaljen” är det imponerande hisstornet i södra ljusgården som rymmer ­Europas största linhiss som tar cirka 100 personer. ­Hissen är inklädd i patinerad flätad mässing vars mönster går igen i en nybyggd byggnad på baksidan av museet, då i betong – jo, flätad betong – i den nya museiparken.

– När vi gick in i uppdraget 2012 fanns ett krav på att ha en ljusplanerare som underkonsult och vi kopplade då in tyska Kardorff Ingenieure. Skälet till detta var att de framgångsrikt och rätt nyligen hade ansvarat för all ny belysning för Neues Museum i Berlin vars byggnad är ritad av samme arkitekt som Nationalmuseum – Friedrich August Stüler. Kardorff gjorde initiala dagsljusberäkningar för att bättre förstå dagsljusinfall och studerade hur arkitekturen kunde förstärkas i rummen. De gjorde sedan ett allmänt belysningsprogram med bland annat pendlade skenor, ljuslister i kupolernas underdel, pendlar och sparade väggarmaturer i mittskeppet mellan hall och butik och i båda ljusgårdarna lådor på väggarna med integrerade spotar, berättar Josefin Larson och tillägger att de fyra stora pendlade ljusringarna som möter i entrén valdes främst för att de ger en minimal påverkan på den ömtåliga takpanelen men också för att de optimalt belyser trappor och hall då de sprider ljus uppåt, nedåt, inåt.

Kollektiv generositet

Men inget museum i världsklass utan en restaurang med samma höga kvalitet. Och Restaurang Nationalmuseum levererar, delvis tack vare sin nya placering med utsikt mot slottet. Skapad som ett konstnärligt projekt på 550 kvadratmeter med dagsljuset flödande in från både söder och väster. Här har en skicklig formgivarkvintett agerat konstnärlig ledning – ­Gabriella Gustafson, Matti Klenell, Stina Löfgren, Carina Seth-Andersson och Mattias Ståhlbom – och bjudit in ett trettiotal kolleger att tillsammans skapa en miljö bestående av cirka 80 helt unika föremål – armaturer, möbler, bestick, glas, linne, mobiler… Allt av svenska producenter samt finska Artek och Iittala. ”Resultatet är unikt, elegant och kul. Hållbart odaterat, eklektiskt och samtidigt väl sammanhållet.” Resultatet är unikt, elegant och kul. Hållbart odaterat, eklektiskt och samtidigt väl sammanhållet. Att lyfta fram ur ljussynpunkt är bordslyktorna av Katja Pettersson, sympatiska små gestalter försedda med uppladdningsbar LED T-light. I taket hänger bland annat nya Satellit av TAF Studio (Gustafson & Ståhlbom) som för tankarna till rymden och ger samtidigt ett behagligt, indirekt ljus. I en annan del av restaurangen nya tak- och väggarmaturen Vault för Zero, också den designad av TAF Studio medan Iittalas glasblåsare tävlat om att blåsa så höga glascylindrar som möjligt för att harmoniera med fönstrens skalor. Cylindrarna, ritade av Matti Klenell, har sedan försetts med retrofit, en LED-variant konstruerad att likna gamla koltrådslampor. Även svenska blåsare på The Glass Factory i Boda glasbruk har bidragit med en rad fantastiska skapelser, bland annat till den iögonenfallande ljuskronan i den så kallade Glasbaren.

För den armaturintresserade föreslås också en titt i det nyinredda biblioteket. Till inredningen, signerad designern Emma Olbers, ombads designduon Front skapa en permanent lampinstallation vilket ledde till en rad älskvärt loja figurer inspirerade av den klassiska gröna bibliotekslampan.

För att sammanfatta hela upplevelsen kan sägas att Nationalmuseum vid invigningen 1866 var det ett av de modernaste museerna i världen. Drygt 150 år senare och efter fem års renovering sätter det nu en helt ny standard, såväl nationellt som internationellt. Kort sagt är återöppningen av Nationalmuseum decenniets stora, nordiska konsthändelse.


Processen med ljussättningen

Gabriele von Kardorff, Kardorff Ingenieure Lichtplanung, ansvarig ljusdesigner

Visionen

Museets huvudmål var att möjliggöra för besökaren att få uppleva museet i dagsljus. Vi ville också öppna upp museet mot den fantastiska utsikten över det kungliga slottet och vattnet.

Museet ville skapa en upplevelse som skulle skifta efter vädret och tiden på dagen. Skapa en levande scen där ljuset bidrar till upplevelsen av arkitektur. Vår ambition var att ta fram individuella lösningar för de olika rummen – samtidigt som ljuset skulle bidra till en harmoni i huset och ett lugn hos besökaren under museirundan.

Analysskedet

För att börja med ville vi ta reda på hur dagsljuset kunde utnyttjas på bästa sätt. Belysnings- och solljusförhållandena analys­erades genom datorberäkningar och simuleringar. Det fanns gott om dagsljus, som dock behövde begränsas och doseras på ett bra sätt för bästa resultat.

Specifikationen för ljuskonceptet verkade från början motsägelsefullt: Å ena sidan var målet att skapa ett dagsljusbelyst museum med en optimal upplevelse av konstverk. Å andra sidan behövde vi garantera att föremålen inte skulle skadas av ljuset. Lösningen blev att samordna alla de olika aspekterna av sol och bländskydd, glasets egenskaper och det artificiella ljuset på ett metodiskt sätt.

Begränsningarna

De flesta föremålen fick belysas med max 200 lux. För de mest ljuskänsliga var gräns­en 50 lux. För att undvika skador, skulle även tiden som föremålen utsätts för ljus begränsas. För detta definierades gränserna för lux-timmar per år. Dessa applicerades sedan på både det naturliga och artificiella ljuset och innebar att när den maximala nivån för dagsljuset skulle bestämmas, behövde vi även bestämma den maximala styrkan för det elektriska ljuset.

Om belysnings- och dagsljuslösningarna

Allmänljuset i gallerierna utgörs av dagsljuset. För att visa föremålen på ett optimalt sätt har man installerat 2 000 spotlights. Ljuskonceptet består av, i genomsnitt tre fjärdedelar av naturligt ljus och en fjärdedel artificiellt ljus. Det betyder att ungefär 50 lux, är ”artificiella”.

Solskyddsgardinerna i fönstren är flexibla och anpassar sig efter dagsljus. Vid för mycket dagsljus stängs dessa så att endast 5 procent släpps in. Även när gardinerna är nerdragna kan man se ut igenom dem och skymta staden utanför. Det var ett krav från museet som önskade att besökarna enklare ska kunna navigera sig i byggnaden genom att se stadsbilden utanför huset genom de nerdragna gardinerna

Taklanterninerna

De fyra huvudgallerierna på översta våningen tar in stora mängder av ljus genom det ursprungliga glastaket som utnyttjas för att effektivisera tillgången till naturligt ljus. Här kontrolleras dagsljuset genom ett rörligt solskyddsmedel, placerat strax under det övre, klara glaslagret. Systemet används när det finns för stor termisk belastning, direkt solljus eller för mycket dagsljus. Ovanför det nedre glaslagret, som är frostat har man installerat en rad med linjära ljusarmaturer, som dimras automatisk efter dagsljus. Glaslanterninerna fungerar som stora armaturer som förser gallerierna med både artificiellt och naturligt ljus, i en fin balans.

Vid framtagningen av den tekniska ­konstruktionen av lanterninerna beräknade vi allt från glasets egenskaper till avståndet till armaturerna, allt upprepade gånger. Typen av frostningen av det nedre glaset och placeringen av armaturerna visade sig vara avgörande både för ljusmängden och homogeniteten i det nedre skiktet. Otaliga tester genomfördes både i vårt laboratorium och på plats.

Rummen med taklanterninerna karakt­eriseras av ”diffust” allmänbelysning. ­Ljuset från den frostade ytan har en effekt som liknar dagsljus från en mulen himmel. Ett utrymme, Strömmen Galleri, har medvetet ljussatts enbart på detta sätt, för att likna den ursprungliga belysningen av rummet.

Utställningsbelysningen

I alla andra gallerier utgörs utställningsbelysningen av skenmonterade spotlights som drar besökarens intresse till föremålen. Eftersom installationerna är synliga, var det extra noga med armaturplaceringarna – utan inverkan på väggarnas och takens kulturella värden och rummets arkitektoniska karaktär. Vi analyserade varje rum individuellt och utarbetade de grundläggande principerna.

Även de flesta av montrarna belyses från utsidan av spotlights. På det sättet undviks distraherande små ljuspunkter inom själva montern. Den här typen av extern ­belysning skapar ett lugnt och generöst helhetsintryck.

 

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare