Trygghet i det offentliga rummet

På en konferens, arrangerad av ArkDes i Stockholm i början av året, diskuterades tryggheten i det offentliga rummet. Alla inbjudna föredrags­hållare – samhällsvetare, psykologer, arki­tekter, forskare, representanter för polis och BRÅ – var eniga. För att skapa ett tryggt samhälle krävs samarbete. ­Mellan ­sociala institutioner, stadsplanerare och politiker. ­Mellan trafikplanerare och affärsinnehavare, krog­ägare och ordningsmakt. Den fysiska miljön har stor potential; bort med mörka vrår och meningslösa prång. Men att lysa upp räcker inte.

Alla måste med på tåget

En ytterst drastisk metod för att öka tryggheten nämndes på ArkDes trygghetskonferens. Visserligen i förbigående men ändå: ”kaosbelysning”. I vissa potentiellt farliga miljöer skulle en dramatisk uppväxling av belysningen kunna ske. I krogköer, kanske, om bråk uppstod eller om ett brott begåtts. Totalt strålkastarljus över hela platsen. Det verkade dock inte som om någon ­gillade den idén fullt ut.

En kommun som kommit riktigt långt i sitt trygg­hetsarbete är Helsingborg där Moa Sundberg är en av de ansvariga. Hon har varit med och arbetat fram ”Handlingsplan för trygghet i stadsmiljön 2018–2023” som nu styr utvecklingen. För henne är det fullkomligt självklart att alla nämnder, styrelser och förvaltningar inom kommunen måste vara med på tåget för att det ska bli resultat.”För att skapa ett tryggt samhälle krävs samarbete.”

I handlingsplanen konstateras att fysiska åtgärder inte räcker för att minska känslan av otrygghet och man räknar upp sju vanliga faktorer, som påverkar upplevelsen av trygghet.

1. Omhändertagna miljöer
En ren miljö känns generellt tryggare än platser med skräp, skadegörelse och klotter. Gestaltning av den offentliga miljön, konst, kultur och byggnadskultur har betydelse.

2. Befolkade platser och stråk
Befolkade miljöer upplevs ofta tryggare än tomma och öde områden. Platser som är attraktiva och riktade till olika åldersgrupper skapar fler ”ögon längs gatan”.

3. Överblickbarhet
Att ha överblick över omgivningen ger en ökad trygghetskänsla. Entréer, hållplatser och parkeringsplatser är platser som bör vara synliga från flera håll.

4. Belysning
Ljuset är den viktigaste faktorn för att vi ska känna oss trygga. En jämn belysning med god färgåtergivning som inte bländar gör att man ser de ansikten man möter. Bakgator kan bli ”framgator” med rätt belysning.

5. Säkerhetsåtgärder
Otrygga platser kan kräva fysiska säkerhetsåtgärder som avstängning och kameraövervakning. Den här typen av åtgärder ökar den upplevda tryggheten men kräver tillstånd av Länsstyrelsen.

6. Samhörighet
Genom att arbeta med samhörighet och gemenskap i bostadsområden och få boende att lära känna fler i sitt grannskap kan livskvaliteten och trygghetskänslan öka.

7. Identitet
En stadsdel med dåligt rykte bidrar till otrygghet då färre utifrån rör sig i stadsdelen. Ett områdes rykte kan också påverka de boendes stolthet och ägarskap, vilket indirekt påverkar tryggheten.

Handlingsplanen säger tydligt att trygghet kräver resurser. Alla politiska partier är eniga om detta samt att trygghetsarbetet behövs. Självklart då, att pengar avsätts i en investeringsbudget. Dessutom finns driftsanslag som gör man kan utföra snabbare akuta åtgärder och underhåll, till exempel beskärningar av vegetation, skräpplockning och bättre belysning allt eftersom.”Först och främst handlar det om hur vi utformar platserna så att de blir attraktiva.”

Moa Sundberg kallar sig stadsmiljöstrateg vilket betyder att hon vill ta ett grepp om hela miljön. Det handlar om trygghet och trivsel samt inte minst om invånarnas känsla av delaktighet. Att kunna påpeka när något är dåligt och att också då få respons av kommunens ansvariga.

”Placemaking”

Man arbetar systematiskt med ”placemaking”, en metod som går ut på att göra om otrygga och kanske outnyttjade miljöer i staden till platser med stark identitet, offentliga rum som lockar till sig olika kategorier av människor. ”Placemaking” handlar mer om processer än konkret formgivning, om samarbete och om människors olika behov på olika platser.

Ett viktigt återkommande inslag i Helsingborgs trygghetsarbete, är den ”trygghetsvandring” som genomförs varje år. Då åker representanter från olika instanser ut i kommunen och träffar människor i bostadsområdena, lyssnar och kammar in förslag på vad som bör göras.

En av flera lyckade insatser i staden, enligt Moa Sundberg, är satsningen på området Söder i Helsingborg, enligt polisen en av de otryggaste platserna i hela landet. Furutorpsplatsen pekades ut av invånarna som mörk och där pågick bland annat en hel del narkotikahandel, vilket skrämde bort många. 2017 – 18 byggdes parken om efter önskemål från bland annat de boende i området. Samtidigt har man arrangerat olika evenemang i området, bland annat en street-art-festival som ska återkomma varje år.

I parkens sydöstra hörn byggdes ett nytt utegym och alldeles intill ett ”studsmatteland”. Den befintliga lekplatsen rustades upp så att den passar även lite större barn. Grillplats uppfördes, samt ny entré och förbättrad belysning: 72 nya strålkastare fördelade på tolv master. I masterna installerades arton övervakningskameror, varav somliga möjliga att styras direkt av polisen. ­Parken berikades med en ”körsbärslund”. En rosa ­ljusslinga lyser i träden året runt och ett tjugofem meter långt bord, där människor kan slå sig ner, slingrar sig fram under träden. Långbordet kom till genom samarbete mellan bland annat White Arkitekter, konstnären Ebba Matz och möbelproducenten Nola.

Ytterligare ett exempel på belysning i trygghetens tjänst är ett gångstråk strax intill. Där finns nu sex ”drömlampor” som ljusdesignerduon Olsson & Linder och ett antal barn från trakten arbetade fram för ett drygt år sedan. Projektledare var Josette Dahlin, landskapsarkitekt och ljusdesigner, anställd av staden.

– Om fler människor väljer att gå ett visst stråk blir upplevelsen förhoppningsvis tryggare. Så ljus är verkligen en basvara när det gäller trygghetsarbete, menar hon och nämner Mäster Palms plats som ett klassiskt ”placemaking”-grepp. Bebyggelsen runtom är från 1960-talet. När platsen rustades upp var målet att få den att kännas lite som ett vardagsrum. En tidstypisk designklassiker, lampan ”Bumlingen”, fick en huvudroll. Producenten Ateljé Lyktan (som en gång lanserade modellen) hade inget emot att tillsammans med staden utveckla en specialvariant. Nu pryder tolv fem meter höga bumlingar torget. De lyser upp men är samtidigt upplysta av ett LED-ljus, som liksom rinner över skärmens utsida, så att man ser armaturen på långt håll.

På ArkDes-konferensen presenterades rapporten ”Hur tryggt blev det?” där just några av insatserna i ­Helsingborg utvärderats. För studien står Spacescape, ett konsultföretag som genomför platsanalyser på ­beställning av framför allt stadsplanerare och kommunala beslutsfattare.

Jo, nya grupper vågar röra sig friare numera. ”Körsbärsblomningen” fungerar som en Instagram-vänlig ­attraktion och lockar in besökare under träden. Kamera­övervakningen har ökat tryggheten, gängen finns inte kvar. Polisen har ännu inte kunna ge besked om vart de flyttat sin verksamhet men ändå finns ett stort symbolvärde i att en så fin plats som Furutorpsplatsen, som borde kunna bli en av Helsingborgs bästa rekreationsparker, fredas från organiserad kriminalitet eller öppen narkotikahandel. Allt enligt Spacescapes rapport.

Ont om forskning på social trygghet…

Tobias Nordström är planeringsarkitekt på Space­scape, som vid det här laget har gjort ett hundratal undersökningar och analyser av olika platser runt om i Sverige. Man jobbar bland annat med fokus­grupper och stadsrumsanalyser.

Centralstationsområdet i Stockholm är en av de senaste mer omfattande studierna.
– På Centralen behövs det kraftfulla åtgärder även om mindre förändringar av färgsättning och belysning också kan ha en viss betydelse. Fast om man ska göra en plats verkligt trygg gäller det att hålla flera bollar i luften samtidigt, menar han.”Att skapa en noggrann och genomtänkt ljus­sättning av ett uterum var omöjligt innan man kunde styra och dimra ljuset. Nu kan vi låta ögat få avgöra. Tala om kvalitet i stället för kvantitet.”

– Först och främst handlar det om hur vi utformar platserna så att de blir attraktiva. Att det finns en ­vägvalsfrihet, man måste kunna ta sig till en plats och framför allt därifrån enkelt. Inte vara tvungen att välja bara en enda utgång. Att det finns en kontakt mellan ute och inne så att en slags informell övervakning av det offentliga rummet skapas, betyder mycket. Samt att det finns ”kvällsaktiva kanter”, till exempel butiker och restauranger som också bidrar till den informella övervakningen.

– Trygghet i stadsmiljön handlar också om den ­omgivande tätheten, blandningen av boende och ­arbetande. Och om orienterbarhet i staden som helhet för att få en naturlig mix av besökare. Just blandningen är väldigt viktig.

– Ytterligare en faktor berör sociala relationer. ­
En plats kan ha goda rumsliga kvaliteter som förstörs om det samtidigt finns olika sociala revir, kontroll och territoriella anspråk från vissa grupper. Diffus territorialitet är till exempel en intressant, outforskad otrygghetsfaktor. Allt detta måste man förstå när
man diskuterar trygghet.

I den omfattande rapporten om läget runt Central­stationen i Stockholm definierar Spacescape fjorton platser i området som otrygga. Det är en intressant läsning där både historia och nutid samt en rad förutsättningar för en mer jämlik stad presenteras. Allt från nya stråk som knyter ihop glömda dito till att inrätta ”sociala livbojar”, det vill säga kvälls- och nattöppna verksamheter för ungdomar där det finns vuxna människor. Redan nu har fastighetsägaren Jernhusen startat samarbete med Röda korset, Stadsmissionen och andra organisationer som jobbar uppsökande med bland ­annat hemlösa i området.

– Det finns hur mycket forskning som helst att tillgå när det gäller trafiksäkerhet. Men när det kommer till social trygghet – den upplevda risken att bli utsatt för brott eller trakasserier och hur det hänger ihop med olika beståndsdelar av stadsmiljön – är det sämre ställt, menar Tobias Nordström.

Spacescape har gjort en del studier men han efter­lyser en mer övergripande forskning. Egentligen skulle han vilja ha konkreta råd av typen ”Hur långt ska det vara mellan entréer för att det verkligen ska påverka trygg­heten?” eller ”Hur många vägval måste man ha
i sin nära omgivning för att det ska göra skillnad?”. Men för att komma dit krävs betydligt mer kunskap, om människors psyke till exempel.

… men forskning pågår i Botkyrka

Det finns en chans att han blir bönhörd. Intresset av samarbete mellan olika discipliner inom ljusforskningen finns nämligen. Sedan ett drygt år tillbaka pågår på Konstfack ”Smart ljus: Utveckling av nya belysningsstrategier för gångvägar”. Där samverkar designforskare, ljusdesigner och psykologer med att pröva olika scenarier, samla in och bearbeta observationer. Energimyndigheten bekostar det hela. Deltar gör också Botkyrka kommun, där ljusförsöken utförs.

En av de ansvariga, Anders Winell (ljusdesigner samt tidigare lektor på Konstfack) menar att ljusstyrkan inte är avgörande för en tryggare miljö.

– Att överbelysa kan vara lika dåligt som det motsatta. Istället måste man ta hänsyn till ögats anpassning, se till att inte bländning uppstår eller att det blir för stora kontraster mellan omgivning och det man vill belysa. Vårt forskningsprojekt handlar om att skruva ner och omfördela ljuset.

Genom att ”duscha” ett område (10–30 meter) runtom och minska ljuset på en gångbana blir rumsuppfattningen större och helheten upplevs som tryggare. Detta konstaterades redan i projektets början, nu återstår att analysera mätningar som gjorts på en rad olika testgrupper. Därefter hoppas man kunna dra mer djupgående och användbara slutsatser som kan leda till konkreta rekommendationer om ljussättning och trygghet.

– Att skapa en noggrann och genomtänkt ljussättning av ett uterum var omöjligt innan man kunde styra och dimra ljuset. Nu kan vi låta ögat få avgöra. Tala om kvalitet i stället för kvantitet.

Att inkludera invånarna

Ewa Westermark var också en av föredragshållarna på ArkDes trygghetskonferens. Hon är arkitekt och delägare i Gehl med huvudkontor i Köpenhamn. Hon jobbar med samma typ av frågor som Spacescape men på internationell nivå.

Enligt Ewa Westermark är levande offentliga rum viktiga för tryggheten. Sådana kan också styrka tilliten till andra människor. Genom åren har hon bland annat analyserat delar av New York, Melbourne och San Paulo. Gehls arbetsmetod går ut på att inkludera invånarna i planering och få dem att pröva olika förändringar, visa att det går att göra skillnad. Tryggheten är en av huvudpunkterna i allt arbete. Bland det viktigaste i just det sammanhanget är, enligt Ewa Westermark, att få människor att stanna kvar på en plats.”Trygghet är inte så lätt att mäta men det innebär inte att vi inte kan försöka.”

För några år sedan fick Gehl uppdrag av staden San Fransisco att undersöka vad området kring Market Street skulle kunna användas till. Ewa Westermark och hennes medarbetare öppnade brett, vem som helst som passerade utmed gatan fick komma med förslag. Femtio av två hundra idéer valdes ut och fick en summa pengar. Prototyper byggdes som sedan ställdes ut längs med gatan. Alltsammans blev en källa till dialog om framtiden. Installationerna utvärderades och några blev mer permanenta.

– Den fysiska miljön påverkar oss i allra högsta grad, menar Ewa Westermark. Belysning är långtifrån alltid nödvändig. Ibland behövs mörker. Men man måste komma ihåg att fysiska barriärer understryker sociala barriärer. Om man ska förändra samhället så att det uppfattas som mer tryggt krävs inkluderande processer och fokus på upplevelser i ögonhöjd. Människan i centrum helt enkelt.

Djuren då?

I slutet av förra året gästades Sverige av Linnaea Tillett, landskapsarkitekt och ljusdesigner med kontor i New York. Under ett seminarium talade hon om belysning och trygghet. Det handlade då inte bara om människan i centrum utan minst lika mycket om ekologi. Hur gör man en park trygg för både människor och djur? I flera stora projekt har hon fokuserat på bägge delar: Battery Bosque på Manhattan, Mill River, (Stamford, Connecticut), St. Patrick’s Island (Calgary, Alberta, Kanada), Pier 26 vid the Hudson River för att nämna några. Intresset för djurlivet vaknade när hon läste en artikel om hur eldflugornas fortplantning påverkas av all artificiell belysning. Att förhindra ”light pollution” har sedan blivit ett viktigt rättesnöre. Kanske måste man låta bli att ljussätta vissa stråk i parkerna för djurens trygghet och samtidigt göra gång- och cykelstråk maximalt användarvänliga för människor. Ljusstyrka är inte viktigaste, däremot att promenerande i staden ska kunna identifiera mötandes ansikten. Vid vattendrag är det viktigt att tillåta människor att vistas nära stranden på vissa sträckor men att lämna andra orörda, så att djuren kan få ro. Och kanske måste man inte lysa upp alla brovalv, för fladdermössens skull.

Intresset för fladdermössens vara eller icke vara har för övrigt uppmärksammats på andra platser. I Aalter i Belgien bytte myndigheterna till exempel ut gatubelysningen mot röda LED-lampor, allt för att lugna både dem och andra djur. (Se DN 4 mars 2019.)

För Linnaea Tillett innebär varje trygghetsprojekt ett noga övervägande. Självklart ska städerna ha en bra utomhusbelysning. Å andra sidan, i tider när det talas mycket kvinnors säkerhet måste man fundera noga:

– Det finns en hel del problematiska fakta kring varför vissa offentliga platser är osäkra och vissa typer av människor farliga, menar Linnaea Tillett. Det skapar
en allmän känsla av ångest och skräck i det offentliga rummet. Vilket cyniskt nog döljer välkända kunskaper om att våld mot kvinnor främst sker i hemmet.

Att skapa trygghet är komplicerat, menar Linnaea Tillett. Och det har faktiskt hänt att hon tackat nej till belysningsuppdrag just därför att hon sett att inte ens en förbättring av den fysiska miljön skulle ha kunnat göra helheten objektivt tryggare.

– Vad är skillnaden mellan att känna sig trygg och att vara trygg? Inte handlar det om belysning i alla fall, säger hon.

Att hitta balansen

Att bra underhåll ökar känslan av trygghet är välkänt; det kan löna sig att ta bort klotter så fort som möjligt eller att byta ut trasiga lampor meddetsamma. Sådant signalerar att någon bryr sig om platsen, en viktig trygghetsfaktor. Tobias Nordström påpekar ytterligare ett intressant faktum: trygghet och antal brott hänger inte nödvändigtvis ihop. Stockholms Centrals huvudentré, Centralplan, upplevs som trygg trots att det sker en del brott här. Men så har entrén också en naturlig blandning av besökare.

– En av flera trygghetsfaktorer räcker absolut inte för att göra en miljö trygg. Ta en gångtunnel som exempel. Den kan vara hur fint belyst som helst. Men om ingen kan se dig när du går där spelar belysningen ingen roll. Och när vi talar om trygghet bör vi också ställa oss ­frågan: Trygghet för vem? Centralen är en ovanligt
trygg plats för hemlösa, mycket tryggare än härbärgen.
Å andra sidan skapar just denna grupp en otrygg miljö för somliga andra.

– Trygghet är inte så lätt att mäta men det innebär inte att vi inte kan försöka, menar Tobias Nordström slutligen. Egentligen blir ju ingen tryggare av ”gated communities”. Men vi får inte heller vara för tillåtande mot otrygghet. Hur hittar man balansen? Ska hela ­staden vara ljus och aktiverad överallt? Det är viktigt att planerare, arkitekter och beslutsfattare försöker balansera målet om trygghet med målet om tolerans. Det vore farligt om målet om trygghet för majoritetssamhället stänger ute grupper som egentligen bara är annorlunda. Som inte utgör ett reellt hot.

Publicerad den 23 maj 2019

Ur Ljuskultur Nummer 3, 2019