Utomhus

Upplevelsen i den fysiska världen

Ulf Klarén forskade, skrev och föreläste om perception, färg och ljus. Största delen av sin yrkeskarriär var han verksam på Konstfack. Samma dag som denna utgåva skulle till tryck fick vi det sorgliga beskedet att Ulf Klarén gått bort. Den här reflektionen över ”upplevelsens filosofi” blev därmed hans sista text.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

Den just nu i samhällsdebatten mycket uppmärksammade filosofen Jonna ­Bornemark – professor i filosofi vid Södertörns högskola – förespråkar det mänskliga omdömet framför en alltför överdriven tilltro till kontroll och mätbarhet.1 Detta borde inte minst vara giltigt inom områden där den mänskliga upplevelsen är viktig – som till exempel inom miljödesign, arkitektur, ljus- och färgdesign. Men omdöme kräver kunskap och reflektion. Sådan finns i den filosofiska/psykologiska tradition som kan sammanfattas som en ”upplevelsens filosofi”.

VAD FÄRG ÄR

På 1970-talet, då jag var nyanställd högskolelärare i färglära på Konstfack, gjorde jag i brist på sammanfattande kurslitteratur ett övergripande kompendium om färg. I förordet skrev jag att färg ”alltid är något annat samtidigt”. Jag tyckte det var fyndigt – en slags paradoxal sanning om färgen; färg har kopplingar till konst, filosofi och naturvetenskap och behandlas i många olika historiska, sociala och kulturella sammanhang. Att säga att färgen ”alltid är något annat samtidigt” gav intrycket att färgen utgjorde ett brett mångfacetterat pedagogiskt ämnesområdet – med många olika fascinerande ingångar.

Men egentligen bör ju en företeelse för att framstå ­pedagogiskt överblickbar och teoretiskt tydlig grundas i hur man särskiljer den från andra företeelser; alltför vida definitioner skapar oklarhet. Självklart
kan de flesta företeelser, oavsett hur snävt de definieras, relateras till ett flertal andra företeelser i olika sammanhang eller betraktas ur många olika ”utanförliggande” aspekter. Det berikar dem, men det innebär inte att de kan beskrivas som ”allt möjligt” eller ”alltid något annat samtidigt”.

Men vår särskilda erfarenhet av färg vilar ytterst på att färg är något vi ser – vad vi ser – som rött, gult, blått etc. Färg är ett sinnligt fenomen: något vi upplever.

Detsamma gäller vår erfarenhet av ljus – och , för övrigt, alla sinnliga upplevelser. Sinnliga upplevelser är inte begreppsliga; de kan inte beskrivas verbalt eller matematiskt, endast demonstreras.

Vår direkta upplevelse av världen är problemfri. Den finns där utan ansträngning. Vi vet med oss att den är privat, men uppfattar den samtidigt självklart och utan invändning som en konkret rumslig värld som vi delar med andra människor – ständigt pågående, närvarande och tveklöst verklig.

Denna lilla text handlar om upplevelse. Den handlar inte om perception, förnimmelse eller varseblivning. Upplevelse är ett bra ord; det beskriver det förhållandet att världen kontinuerligt och naturligt ”lever upp” i oss. I engelskan finns det inget motsvarande ord, det närmaste man kommer är erfara (experience) men med tillägget att erfarandet är levande (living experience), och inte ens då når man helt fram till upplevelsens fulla innebörd.

Men det är just det levande som är viktigt i sammanhanget. Fenomenologen Edmund Husserl, använder begreppet livsvärlden2 för världen så som den enskilda människan upplever den, i motsats till den fysiska världen.

Den amerikanska filosofen Susanne K Langer beskriver sinnliga upplevelser som väcker vår uppmärksamhet – i bilder, i föremål, i miljöer – som symboliska på ett särskilt sätt; hon kallar dem expressiva – eller artikulerade – symboler. Den meningsfullhet och de känslor vi känner i en bild, hos ett föremål eller i byggd miljön är sinnliga upplevelser – upplevt liv (felt life) – abstraherat i en expressiv symbol3.

Utan livsvärlden – utan levande människor – skulle de olika konstarterna inte ha någon verklighet att existera i, utan den mänskliga upplevelsen skulle varje levande relation till den fysiska världen saknas. Det skulle inte finnas någon plats för ”det levande” inom konst och konsthantverk eller inom miljögestaltande verksamheter som arkitektur, interiör design, färg- eller ljusdesign. Därför finns det goda skäl att särskilt uppmärksamma och titta närmare på vad som konstituerar den direkta upplevelsen.

 

QUALIA

Etablerad perceptionsforskning behandlar huvudsakligen bakomliggande fysiska/fysiologiska processer. Det finns många goda skäl att söka beskriva hur våra sinnen och vår hjärna fungerar, men ingen kunskap om neurofysiologin bakom våra upplevelser är till någon hjälp när vi upplever världen.

Upplevelserna och de bakomliggande fysiska och fysiologisk processerna är olika saker: elektromagnetisk strålning och neurofysiologiska processer bidrar till färg- och ljusupplevelser, men strålning och bioelektriska signaler är helt enkelt något annat än genuina färg- eller ljusfenomen.

Det finns ingen naturvetenskaplig metod för beskrivning av mänsklig upplevelse4. Det som ligger utanför naturvetenskapens räckvidd anges ibland med begreppet qualia5. Qualia är ett filosofiskt begrepp – ett så kallat gränsbegrepp. Det används för att ange gränsen mot ett område som inte är möjligt att beskriva med naturvetenskapliga begrepp; det står för människans subjektiva närvarande fenomenvärld, den utgör den subjektiva kvaliteten hos medvetna upplevelser. Svårigheten att inom ramen för det naturvetenskapliga paradigmet förklara sambandet mellan människans närvarande subjektiva upplevelse och neurovetenskapens kvantitativa beskrivningar av de perceptiva och kognitiva processerna brukar inom medvetandefilosofin refereras till som ”förklaringsgapet”6. Den direkta upplevelsen råkar rymma just sådant som den naturvetenskapliga perceptionsforskningen av kunskapsteoretiska skäl inte kan befatta sig med; av kunskapsteoretiska skäl hamnar den närvarande mänskliga upplevelsen utanför den etablerade forskningens domäner hänvisad till ett ”öppet” område som ingen har riktigt ansvar för.

DEN KATEGORISKA PERCEPTIONEN

Trots denna tydliga begränsning betraktas ofta naturvetenskapens världsbild som den enda trovärdiga grunden för objektiv kunskap – den direkta mänskliga upplevelsen anses osäker och tveksam med hänvisning till dess subjektiva status.

”Sinnliga upplevelser är inte begreppsliga; de kan inte beskrivas verbalt eller matematiskt, endast demonstreras.”

Det är visserligen sant att den fysiska omgivningen öppnar för många möjliga fallgropar för vår upplevelse: åran i vattnet eller teskeden i vår tekopp verkar bruten av vätskans yta, föremålens uppfattade form och storleken förändras när vi rör oss i relation till dem, den varierande ljusintensiteten och ljusets färg påverkar över tid föremålens utseenden; slagskuggor bryter upp den rumsliga helheten, färgen ändras i skuggade och oskuggade regioner, föremål mörknar till platta silhuetter i motljus.

Men istället för «misstag» genom påstått «opålitlig» och förvirrande information upplever vi en, visserligen föränderlig, men i huvudsak konstant värld möjlig att förstå och förhålla oss till: naturligt och utan hinder förmår vi förvånande exakt greppa om verkligheten.

Må vara att den dynamiska och pågående direkta upplevelsen inte överensstämmer med naturvetenskapens beskrivning av världen, men det är nu inte poängen med den direkta upplevelsen. Våra sinnen kompenserar kontinuerligt för störande inslag och möjliga tvetydigheter i omvärldsinformationen. Genom den den s k kategoriska perceptionen sker en kontinuerlig icke-viljestyrd – fysiologisk – anpassning som bland annat strävar att bevara omvärldens färger och ljusförhållanden så som vi känner igen dem och gör att upplevelsen av ett sammanhållen rumslig omvärld bibehålles trots ständiga förändringar av optiska perspektiv orsakade av våra rörelser i rummet. Där den fysiologiskt grundade anpassningen inte räcker till gör vi mer eller mindre medvetna intuitiva bedömningar av det rumsliga sammanhanget som helhet.

DEN DIREKTA UPPLEVELSEN

Susanne K Langer har påpekat att ordet intuitivt ofta används på ett förvirrat sätt; man föreställer sig intuition är något utom förnuftet, som saknar logisk grund och som tar sin ände i ”mysticism, blandat med all slags filosofisk irrationalism, ren sentimentalitet och romantiska fantasier”7. Med hänvisning till John Locke hävdar hon tvärtom att det inte finns någon ”konflikt mellan intuition och diskursiv förnuft”8. Intuition är, enligt Susanne Langer, den grundläggande intellektuella aktivitet som producerar logisk eller semantisk förståelse. Den omfattar alla handlingar av insikt eller erkännande av formella egenskaper, av relationer, av betydelse och av abstraktion och exemplifiering.

Den sinnliga upplevelsen är en logisk struktur igenkänd intuitivt. Att uppleva innebär att man växlar mellan ett medvetet uppmärksammande ”bit-för-bit” och ett intuitivt uppmärksammande av allt-på-en-gång”. Det kreativa momentet i all mänsklig verksamhet innefattar i själva verket denna växling. Att uppleva är en sådan växelverkande kreativ aktivitet.

De sinnliga upplevelserna (form, färg, ljus etc.) och de kroppsliga (emotioner och känslor ) är naturliga redskap för den så kallade homeostasen, det system som upprätthåller människans balans med den omgivande världen. Enligt den amerikanske neurologen och kognitionsforskaren Antonio Damasio sammanfattar och värderar vår upplevelse världen. Den är en omedelbar ”evaluering”. Den utlöser emotioner – det vill säga anpassade kroppsliga tillstånd (eller minnen av sådana). Våra känslor är i sin tur intuitiva bedömningar av kroppens emotionella läge i relation till omvärlden och till tidigare erfarenheter. I den direkta upplevelsen länkas kroppsliga reaktioner samman med inre och yttre erfarenhet. ”Känslorna fogar samman vår inre och yttre värld i upplevelsen av en hel verklighet.” Känslorna fogar samman vår inre och yttre värld i upplevelsen av en hel verklighet9. Utgångspunkten för vår värld är inte elementarpartiklar eller sinnesdata utan själva livet i sin omedelbarhet10.

Den direkta mänskliga upplevelsen kan utvecklas
och nyanseras, men som sådan är den naturligt given. Den amerikanske filosofen Alva Noë påpekar att den värld människan spontant upplever (—) inte är en separat plats eller värld; det är en värld som uppfattad från vårt perspektiv (eller varje levande varelses perspektiv).
Det är världen ”för oss”, en speciell mänskliga perceptuell nisch, i ekologisk balans med den mänskliga miljön.11

Olika arter av levande varelser har var och en sin speciella anpassning till världen – och världen sin ­anpassning till just dem; blomman har genom ömsesidig utveckling den färg och doft som lockar humlan till pastillen och humlan sin preferens för just den blommans färg och doft för att finna vägen till sitt livsmedel. Och liksom människan bidrar till omvärldens anpassning till den egna arten genom utformning av den gemensamma fysiska miljön bygger humlan sitt humlebo.

Människans funktionella bild av världen är inte ­densamma som humlans – myrans, hackspettens eller bläckfiskens; världen är uppdelad i lika många ”livsvärldar” som det finns djurarter på jorden.

Johan Wolfgang von Goethes berömda uppmaning ”Sök intet bortom fenomenen, de är i sig själva läran”12 ska ses mot denna bakgrund: våra direkta sinnliga upplevelser är endast tillgängliga hos människor i den mänskliga upplevelsen; de finns där och de är vad de är.

Genom det naturligt urvalet har i människan utvecklats vissa perceptiva och kognitiva verktyg för överlevnad i en föränderlig värld; i grunden är dessa lika för oss alla. Kunskap är här inte en samling fakta; den är pågående erfarenhet av sinnliga upplevelser där alla olika sinnen bidrar till helheten i sin särskilda form.

Våra sinnliga upplevelser är ständigt tillgängliga och de har en tydlig uppfattbar form – de bygges av färg – ljus – rumslig dynamik, etc. De kan visas och sammanfattas med konkret klarhet och med tydlig redovisning av uppfattade sammanhang och inbördes relationer; de är möjliga att demonstrera, kategorisera och jämföra.

Att man inte ”söker något bortom ”fenomenen” underförstår att de direkta – omedelbara – upplevelserna ”är sitt eget innehåll”; de är vår närvarande ”livsvärld”.

Sinnliga upplevelser såsom ett lövverk över en gräsplan, slagskuggan från ett trappräcket eller det varma kvällsljuset som silar igenom fönstret går inte att beräkna.

 

DEN INDIREKTA ERFARENHETEN

Vi tänker gärna att färg och form fungerar som tecken för något annat, att färgsammanställningar, föremål, rumsliga strukturer etc. bär ”innehåll” på samma sätt som när ett ord konventionellt bringats att ”stå för” ett visst innehåll – detta är till exempel utgångspunkten för teckenläran – semiotiken. Och så är det, givetvis, – också. En färgsammanställning, en ljuskaraktär eller ett rumsligt arrangemang (eller vad helst annat) kan konventionellt hänvisa eller bringas att hänvisa till olika ”betydelser” eller ”innebörder”. Dessa kan, i sin tur, ge upphov till tankar och känslor. Den indirekta erfarenheten fungerar som en kollektiv kulturell kontext till den direkta upplevelsen. Vi förstår den direkta upplevelsen genom vår kunskap. Här finner vi vetenskapliga teorier och rön, historiska fakta, konstnärliga utsagor, litterära utsagor, poesi, konventionella föreställningar etc. Här finns givetvis även doktrinära föreställningar, spekulativ metafysik, rena missförstånd, och tillfälliga moden. När vi upplever något finns alltid de indirekta erfarenheterna närvarande; de öppnar för tolkningar av de direkta upplevelserna, men är till skillnad från dessa godtyckliga och utbytbara. De direkta upplevelserna visar sig som form, färg, ljus, rumslig dynamik; de är meningsfulla strukturer förenade med emotioner och känslor. De är inga betydelsebärare eller tecken.

Jag tror att det är viktigt att den som arbetar eller undervisar om hur man formar mänsklig miljö lär sig skilja det ena från det andra – verkligen ser vad som konstituerar den mänskliga upplevelsen och hur den fysiska mätbara världen relaterar till denna.

Liksom färgen spelar ljuset allmänt stor roll inom ­arkitektur och design. Den rika förekomsten av arti­ficiella ljuskällor och det faktum att det här finns en kommersiell marknad har gjort att fokus till stor del kommit att ligga på konstbelysning framför naturligt solljus och att ljusutbildning har till stor del kommit att uppfattas liktydig med utbildning i belysning och belysningsteknik. I den tekniska världen av artificiella ljuskällor, projektorer och strålkastare finns det ­mycket få begrepp för mänsklig upplevelse av ljus; i brist på ”upplevelsebegrepp” används istället ofta fysiskt baserade begrepp och fysikaliska mätvärden som aldrig fullt ut kan beskriva den dynamiska växelverkan mellan färg- och ljusupplevelserna och det visuella samspelet färg-ljus-människa-miljö.

Att använda fysiskt baserade begrepp för att beskriva färg- och ljusupplevelser är både vilseledande och felaktigt. ”Att använda fysiskt baserade begrepp för att beskriva färg- och ljusupplevelser är både vilseledande och felaktigt.” Det bidrar till den felaktiga föreställningen att fysiska mätningar också mäter det vi ser. Begrepp som hänvisar till mätbara strukturer i den fysiska världen är användbara bara så länge de används för att beskriva den materiella världen.

Det finns en rad filosofiska och psykologiska riktningar som sökt sätt att närma sig människans direkta upplevelse av världen; det rör sig om psykologiska funktionalister (som William James13), gestaltpsykologer (som Kurt Koffka14), fenomenologiskt inriktade psykologer (som David Katz15) till psykologer med ekologisk inriktning (som JJ Gibson16 och Alva Noë17). Hit hör också filosofisk fenomenologi (Maurice Merlot-Ponty18) och filosofisk estetik (Susanne K Langer19). Tillsammans utgör de vad man skulle kunna kalla en ”upplevelsens filosofi”.

Sinnesupplevelser ses här som genuina egenskaper i en värld uppfattad av människor; färg och ljus är naturliga, men inte fysiska. Här finns det en utgångspunkt för att utveckla gemensamma perspektiv kring sinnliga upplevelser. Något som också möjliggör utvecklingen av ett särskilt forskningsfält för upplevelsedimensionen.

Wittgenstein säger att man måste tiga om det som ­ligger utanför (det verbala) språkets gränser, men att ”det visar sig” – nämligen i den direkta upplevelsens form20. Forskning om sinnesupplevelser (som ju kan sägas vara en slags filosofiskt underbyggd ”konstnärlig” forskning) skulle alltså – av nödvändighet – ha en konkret och praktisk karaktär – med underbyggt omdöme och mänsklig feed-back.


1. Se till exempel: Bornemark, Jonna (2020) Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet. Stockholm: Volante 2. Husserl, Edmund (1989). Fenomenologins idé (Die Idee der Phänomenologie). Göteborg: Daidalos 3. Langer, Susanne K (1953). Feeling and Form. London: Routledge & Keagan. Sid. 51-52 4. Gallagher, Shaun. 1997. “Mutual ­enlightenment: recent phenomenology in cognitive science.” I Journal of Consciousness Studies, 4 (3) 195-214 5. Valberg, A. (2005). Light Vision Color. John Wiley & Sons, Chichester. Sid 14 6. Ibid 7. Langer, Susanne K (1957). Problems of Art: ten philosophical lectures. The Scribner library, New York. Sid 60. 8. Ibid, Sid 66). 9. Damasio, Antonio (2003). På spaning efter Spinoza. Stockholm: Natur och Kultur. Sid 85 10. Liedman, Sven-Eric (2011). ”Tiden, förgängligheten och speglingarna. Något om Goethe”. I kulturtidskriften Arche/ Ernst Cassierer- sällskapet. 11. För oss refererar till Immanuel Kant, som gör en åtskillnad mellan Tinget-i-sig (das Ding an Sich; världen bortom fenomenen)) och Tinget för oss (das Ding für uns; världen som upplevd genom vår kunskap.). Immanuel Kant (2004). Kritik av det rena förnuftet (Critik der reinen Vernumft).Övers. Jeanette Emt. Thales, Stockholm. Sid 325–327. 12. Sällström, Pehr (1996). Goethes färglära. Järna: Kosmos Förlag. Sid 478-479 13. Se till exempel: William James (1890).The Principles of ­Psychology 1–2. New York: Henry Holt and Company 14. Se till exempel: Koffka, Kurt (2014) [1935]. The Principles of Gestalt Psychology. Mimesis International 15. Se till exempel: Katz, David (1935). The World of Colour. (orig.pub.1911). Routledge, London. 16. Se till exempel: JJ Gibson (1986). Ecological Approach to Visual Perception. New York: Taylor and Francis Group – Cornell University 17. Se till exempel: Noë, Alva (2004). Action in Perception. Cambridge: The MIT Press 18. Se till exempel: Merlot-Ponty, Maurice (2002). Phenomenology of Perception. London and New York: Routledge Classics 19. Se till exempel :Langer, Susanne K (1953). Feeling and Form. London: Routledge & Keagan. Sid. 51-52 20. Wittgenstein, Ludwig (1992) Tractatus logico-philsophicus. Stockholm: Thales. Sid. 32, 64.

Publicerad den 1 februari 2021
Ur Ljuskultur Nummer 1, 2021

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare