Forskning

”Utvecklingen har varit positiv, men för långsam.”

Johannes Lindén, Lunds universitet, avdelningen för Ergonomi och Aerosolteknologi på institutionen för Designvetenskaper.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

Johannes Lindén, en känd ljusprofil som de senaste sju åren undervisat och forskat på ljus på Danmarks Tekniska Universitet, är tillbaka i Lund där han för åtta år sedan disputerade i fysik. Han ansluter nu till gruppen som jobbar med arbetsmiljö och synergonomi. Ljuskultur fick en möjlighet att ställa några frågor om det nya jobbet men också de senaste rönen inom ljusforskning.

Vill du berätta om ditt nya jobb?

– Jag är tillbaka på ett helt annat ställe på LU än det jag lämnade. Jag disputerade 2012 inom fysik och laserdiagnostik, och nu är jag på avdelningen för ergonomi och aerosolteknologi. Inom ergonomi kommer jag forska om arbetsmiljöteknik med inriktning mot ljus och belysning och även undervisa om ljus. Dessutom kommer jag koordinera nätverk och samarbetsprojekt både inom Lunds universitet och andra svenska lärosäten.

Vad får dig att återvända till LU?

– Jag har hela tiden bott i Lund, både under mina doktorandstudier och medan jag har jobbat i Danmark. Att jag nu får jobba i Lund innebär att jag sparar mycket kostnad och tid från pendling. När jag började på Danmarks Tekniska Universitet och DTU Fotonik 2013, trodde jag att jag kanske skulle stanna där i max 3 år. Det blev 7. Att komma tillbaka till Lund är något jag hela tiden har haft i tankarna och det känns väldigt naturligt.

Vad har varit den bästa lärdomen/erfarenheten från tiden på DTU Fotonik?

– Jag har lärt mig otroligt mycket, främst inom ljusmätning och flimmer. Jag har lärt mig att det är stor skillnad mellan mätning av ljus och upplevelsen av ljus. Jag har lärt mig att det är svårt att mäta ljus objektivt och med precision, men att den mänskliga perceptionen gör det än mer svårare. Jag har lärt mig om och fått insyn i hur arbetet inom CIE (Internationella belysningskommissionen) går till.

– Jag har också utvecklat min pedagogiska förmåga när det kommer till att undervisa om ljus. Men framför allt har jag lärt mig att ljus är så multidisciplinärt, och så himla intressant, spännande och häftigt.

Du har ett stort engagemang inom frågor om ljuskvalitet och flimmer från LED. Vad skulle du säga om utvecklingen under de senaste fem åren och hur ser du på framtiden?

– Utvecklingen har varit positiv, men för långsam. Dessutom borde problemen med flimmer inte alls ha uppstått från början. Själva poängen med LED, som ju är en diod, dvs en likriktare, är att den ska ha ström endast i en riktning. Alla tidigare ljuskällor, till och med glödlampan, flimrade lite (eller modulerade temporalt i intensitet, för att vara korrekt), och med LED har vi äntligen chansen att eliminera flimmer för gott, en gång för alla. Fullständigt. Det är mycket tråkigt och anmärkningsvärt att det har varit så trögt för belysningsbranschen att vara mer proaktiv här.”Under våra samtal har vi insett att vi har mycket att dela med oss av och lära av varandra, och vi tror fler forskare delar samma erfarenhet.”

– Jag ser stor förbättringspotential för framtiden, inte bara när det gäller flimmer, utan även annan komfort och även design.

Du är också en av initiativtagarna till ett nytt ljusforskarnätverk, Light Collaboration Network. Vilka ingår i det och vem får ansluta sig?

– Det fullständiga namnet på nätverket är ”Light Collaboration Network – for Research and Education”, och är ett multidisciplinärt ljusnätverk som syftar till att främja forskningssamarbeten och kunskapsspridning inom ljus och belysning. Nätverket riktar sig till alla som arbetar med ljus och belysning på ett eller annat sätt, t.ex. arkitekter, ljusdesigners, optiker, fysiker och biologer. Men vem som helst får lov att ansluta sig, och ta del i nätverkets aktiviteter.

Vad är bakgrunden till nätverket och hur har ni tänkt att nätverket ska fungera?

– Initiativet grundar sig i samtal mellan främst mig, Hillevi Hemphälä (Lunds universitet), Myriam Aries (Jönköpings Tekniska Högskola), Ute Besenecker (Kungliga Tekniska Högskolan) och Katharina Wulff (Umeå Universitet), som alla har olika angreppssätt att forska om ljus. Under våra samtal har vi insett att vi har mycket att dela med oss av och lära av varandra, och vi tror fler forskare delar samma erfarenhet.

– Tanken är bl.a. att utbyta undervisning på varandras utbildningar, främja för att skapa nya kontakter, samt arrangera återkommande möten, föredrag och konferenser för att dela senaste rön från respektive fält och öka kunskapen om ljusets effekt och dess användningsområden. Nätverket koordineras av en styrkommitté som än så länge består av ovan fem nämnda individer.

Vilket område tycker du att det behöver forskas mer inom?

– På sistone har det kommit många nya rön om hur vi som människor påverkas av ljus av olika våglängder vid olika tidpunkter på dygnet. Men samtidigt vet vi att hur vi påverkas av ljuset är mycket individuellt. Hur stora är dessa individuella skillnader? Och hur stor betydelse har ljuset i proportion till annat, t.ex. i jämförelse med kost, motion, eller allmän stress?

– Flimmer och hur det påverkar människan neurologiskt är ett annat område. Vi har äntligen mått för synbarhet av flimmer (PstLM) och stroboskopisk effekt (SVM). Men dessa är just mått för synbarheten, inte hur vi påverkas neurologiskt eller kognitivt, och det är ju dessa effekter som borde ligga till grund för vilka gränsvärden som borde gälla för temporal ljusmodulering.

Ljusforskarnätverket ”Light Collaboration Network – for Research and Education” får en egen spalt i Ljuskultur från och med nästa nummer.


3 intressanta forskningsrön, enligt Johannes:

1. Ljuskänsliga opsiner i andra delar av kroppen än i bara ögat. Tydligen reagerar vissa av kroppens celler på ljus genom både hud och ben. Vad för påverkan har detta, och vilka funktion är involverade? Kanske kan det ge intressanta insikter om vårt hälsobehov, även om det antagligen till stor del bekräftar sådant vi redan vet: vi mår bra av utomhusvistelse och dagsljus under förmiddagen och dagen, och mörker och sömn om kvällen och natten.

2. Flimrande ljus har potential att behandla Alzheimers. Tydligen kan flimrande ljus resonera med gammavågor i hjärnan, vilket stimulerar hjärnans immunförsvar att städa bort plack som kopplas till Alzheimers sjukdom.

3. Mörkrets betydelse. Intresset för mörker ökar, och effekterna av överanvändning av ljus är bl.a. ljusföroreningar som stör både människors och djurs fysiologi, att vi berövas det livsviktiga mörkret och att energi slösas. Sverige ligger långt efter i regleringar och rekommendationer för ljusanvändning nattetid. Här finns mycket att göra, på många områden.

Publicerad den 28 januari 2021
Ur Ljuskultur Nummer 1, 2021

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.        m

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare