Wow, här sitter jag och ­drömmer om hur det kan bli och får betalt för det

Tina Wikström har alltid tyckt om att resa. Efter gymnasiet ägnade hon fem år åt att varva jobb i Norge med långresor i USA, Centralamerika och Asien.

– När jag kom hem igen ville jag ­fortsätta studera design, som jag gjort på gymnasiet. Jag hade aldrig hört talas om ljusdesign förut, men när jag hittade utbildningen i Jönköping kändes det som en intressant kombination av fysik och mjuka, konceptuella värden. Jag har alltid gillat fysik och varit fascinerad av ljus och hur det fungerar, berättar Tina.

Hon kände direkt att hon hamnat rätt.

– Det jag gillade mest var att få börja från ett blankt blad och bygga upp något helt nytt. I det ingår hela processen med att förstå kontexten, göra research, komma på bästa lösningen och försöka uppfylla den. Ibland när jag håller på med en skiss i konceptfasen kan jag tänka att ”wow, här sitter jag och drömmer om hur det kan bli och får betalt för det”. Det känns lyxigt att få arbeta med något som är så roligt, säger Tina.

Exteriört eller interiört spelar ingen roll – båda är lika roliga, men att komma fram till det var en resa i sig. Under utbildningstiden i Jönköping hade hon sin praktik hos Malmö stad och jobbade mycket med utomhusbelysning.

– Då blev jag helt såld på det. Det var jättekul att få dra med stora penseln och göra projekt som många människor kan ha nytta av och dessutom kunna observera hur det togs emot när det var färdigt, säger Tina.

Internationell erfarenhet hos välkända byråer

Därefter läste hon en tvåårig masterutbildning i ljusdesign i Köpenhamn och gjorde sin praktik på konsultbyrån Arup i London. Där fick hon bland annat vara med i slutfasen av ett projekt på Victoria & Albert museum när ljuset skulle riktas in och scenografin sättas i ett stort antal montrar i en ny utställning.

– Det tog tre dagar att rikta in varenda spot, highlighta de projekt som skulle stå i fokus, dimra ljusnivåer och sätta scenarierna. Det var som att städa. Först var allting alldeles rörigt för att sedan hamna i total harmoni och balans. Då fick jag upp ögonen för hur roligt det kan vara att jobba med interiöra miljöer också och tänkte att jag inte bara skulle låsa mig vid exteriöra, säger Tina.

När vi träffas i Whites rymliga kontor vid Skanstull i Stockholm är vi mer eller mindre ensamma i byggnaden. Det är en strålande solig högsommardag och alla har fortfarande semester eller jobbar hemifrån på grund av pandemin. Genom de jättelika panoramafönstren har vi en hänförande vy över det glittrande vattnet vid Hammarbyslussen och folklivet på kajen.

– Jag har ju knappt hunnit vara här ännu eftersom alla jobbat hemifrån fram till nu. Så jag ser fram emot att förhoppningsvis få vara här och ha arbetskamrater omkring mig igen till hösten, säger Tina.

Innan hon kom till White jobbade hon på LichtKunstLicht i Bonn i ett nerstängt Tyskland.

– Jobbet var jätteroligt, men eftersom det var strikt lock down fanns inget att uppleva utöver det. Eftersom jag bodde själv saknade jag verkligen min familj och vänner hemma. Som tur var kunde jag ändå gå till kontoret eftersom de flesta jobbade hemma och vi bara var två-tre personer där, berättar Tina.

Under tiden på Licht Kunst Licht hann hon vara involverad i flera spännande projekt. Ett av de mest annorlunda handlade om att ta fram ett belysningskoncept till en masterplan för ett projekt i Saudiarabien. Detta bestod av en rad byggnader med olika stilar och funktionalitet.

– Det fanns inga standarder eller regler att utgå ifrån, så mycket handlade om att gå på känsla, visualisera och provbelysa. Och att vara noga med detaljerna. Vid ett tillfälle hade jag valt en form som upplevdes mer marockanskt än saudiarabiskt. Så det gällde att hela tiden försöka sätta sig in i och förstå kundens preferenser för att kunna pricka rätt, berättar Tina.

Eftersom området bestod av flera delar i olika stil, behövde belysningen anpassas utifrån det också. Här fanns till exempel ett medelhavsområde, medan andra delar hade mer klassisk stil.

 

– Varmt ljus och låga ljusnivåer som refererade till eld och gaslyktor där gjorde att allt blev väldigt stämningsfullt. Kunden ville att upplevelsen skulle kännas ”low tech” och ”old school”, men vara ”high tech” när det gällde kontrollsystemen, berättar Tina.

I kontrast till det fick hon ett projekt i Luxemburg som gick ut på att belysa ett universitetsområde.

– Staden hade väldigt höga ljusnivåer i sina utomhusmiljöer, runt 50 lux på gångytorna. Vi tyckte att det blev alldeles för mycket och använde oss av runt 5 lux i stället för att visa hänsyn till omgivningen, berättar Tina.

Under tiden på LichtKunstLicht i Bonn hann Tina bland annat också med att vara involverad i belysningen av ett museum i Oslo, en gågata i Wuppertal och ett område med tre skyskrapor i Shenzhen i Kina. När hon kom tillbaka till Sverige startade hon eget och fortsatte att frilansa för LichtKunstLicht. Parallellt med det hade hon även uppdrag för ljusdesignern Fredrik Moritz, där hon bland annat arbetade med ny belysning för Storkyrkan och S:t Pauls-kyrkan i Stockholm, samtidigt som hon började som underkonsult åt White.

”Det var jättekul att få dra med stora penseln och göra projekt som många människor kan ha nytta av.”

Nyligen hoppade hon också på ett uppdrag som koordinator för IALD Norden. Hennes uppgifter där går bland annat ut på att informera om IALD och skapa event för medlemmarna.

– Under pandemin har vi kört digitala lunchmöten för att kunna nätverka och hålla kontakten. Just nu håller jag på att planera kommande event och ämnen tillsammans med koordinatorerna i Danmark och Norge. Bland annat funderar vi på att bjuda in den oberoende organisationen Green Light Alliance som dragit i gång ett nätverk kring hållbarhet och ljusdesign, berättar Tina.

Efterlyser bättre hållbarhet

Själv skulle hon gärna se bättre möjligheter till spårbarhet och transparens kring olika produkters miljöpåverkan genom hela tillverkningskedjan – ett ämnesområde hon också skrev om i sitt examensarbete tillsammans med Tobias Larsen.

– Det vi kom fram till var att det i dagsläget är i princip omöjligt att spåra hur och var alla elektroniska komponenter ner till minsta LED-chip är tillverkade. Det känns lite frustrerande och att det är ett område som verkligen borde regleras.

Andra tankar som dök upp under arbetets gång var att det verkligen gäller att utnyttja dagsljuset så mycket som möjligt, innan man går vidare och planerar det artificiella ljuset.

– När jag kom till White märkte jag att man i många fall återbrukar armaturer här, vilket känns jättebra. Och det är kul att det dykt upp flera olika företag som kan hjälpa till med det. Kunderna har också blivit mer medvetna. Ett tag kändes det som om det var mycket slit och släng och att alla ville uppgradera hela tiden ur energisynpunkt. Nu månar man mer om andra värden och många vill ha tillbaka de gamla kvaliteterna från glödljusets tid också när det gäller färgåtergivning och färgtemperatur, säger Tina.

Själv vill hon gärna ha mycket varmt ljus hemma, många små ljuspunkter och dimbart ljus.

– Jag har takbelysning, men den använder jag bara som funktionsljus när jag städar. Vi har en konstig mix med allt från loppisfynd till designlampor och egenbyggda armaturer. Det blir lite som en experimentverkstad. Förut köpte jag en gammal projektor på en loppis och belyste ett älghorn på väggen så att det såg ut som en solnedgång genom fönstret. Men sedan gick ljuskällan sönder och eftersom modellen var så gammal har jag inte lyckats hitta någon ny ännu, berättar Tina.

I ett annat av sina lampprojekt lödde hon ihop kablar till 70–80 ljuskällor och fick en fin pendel. Och hennes reslust har fått komma till uttryck även här – i ett av sina projekt byggde hon ett moln som hon programmerade att ändra färg utifrån temperaturen på olika destinationer.

Nu ser hon fram emot att få arbeta i Sverige igen efter åren i Köpenhamn, London och Bonn.

– Jag är oerhört tacksam över alla nya erfarenheter, kollegor och vänner jag fått längs med vägen genom att bo, resa och arbeta i olika delar av världen och vara involverad i olika projekt och team. Det har inte alltid varit enkelt att flytta till ett annat land med annan kultur, andra traditioner och där det talas ett annat språk. Men det har fått mig att växa både som person och som ljusdesigner – kunskap jag inte hade velat vara utan, säger Tina.

---

3 utvalda projekt

Tina Wikström om tre av sina favoritprojekt.

Ryhovs sjukhushuvudentré, Jönköping

”Det här är en plats som jag själv besökt när jag pluggade i Jönköping och som ligger mig extra varmt om hjärtat. Sjukhusmiljöer är sällan speciellt inbjudande, så det känns fint att få vara med och skapa en välkomnande miljö här. Tillsammans med Mikaela Åström Forsgren som varit ansvarig ljusdesigner har jag hjälpt till att ta fram ett belysningskoncept och belysningsprinciper för platsen.

Ett viktigt element i sammanhanget har varit det nya skärmtak med väderskydd som White designat och som gör att bussresenärerna kan gå under tak hela vägen från hållplatsen. Här har vi belyst kronan av skärmtaket med en indirekt, mjuk och väl avbländad belysning, och samtidigt belyst de vertikala pelarna för att skapa rumslighet. Utöver det har vi satt infällda spotlights i mitten av skärmtaket som skapar en matta av ljus som leder in till entrén. En stor del av materialet är i trä, vilket gjort att vi jobbat mycket med varma färgtemperaturer.

Eftersom det handlar om en sjukhusmiljö där många personer med olika typer av synnedsättning vistas har det varit extra viktigt med synkomfort och väl avbländade armaturer. En viktig poäng har också varit att integrera armaturer och kablar så att de blir ett med taken. Förutom den integrerade belysningen i skärmtaken och väderskydden kommer även cykelbanor, angöringsplatser och parkeringar att få en ny sammanhållen belysning, där synkomfort och upplevd trygghet står i fokus. Vackra objekt som konstverk och planteringar belyses också för att försköna platsen under dygnets mörka timmar. Nu har vi lämnat över vår del av arbetet till Sweco som står för detalj­projekteringen.”

 

”Kulturmattan”, Wuppertal, Tyskland

”Wuppertal i Tyskland har ett rikt utbud av konst och kultur och ett starkt textilhistoriskt arv. När staden ville profilera sig genom att lyfta gågatan utlyste man en tävling som vanns av LichtKunstLicht tillsammans med landskapsarkitekterna Greenbox och stadsplanerarna Richer Haas Assoziierte.

Genom det nya konceptet tolkas stans centrum som en ”stadsteater”, vars stadsrum blir olika scener som kan programmeras om och spelas upp på olika sätt. Tillsammans med ljusdesignern Stephanie Grosse-Brockhoff hjälpte jag till att skapa ett belysningskoncept som knöt an till det och som gick ut på att rulla ut en karaktärsfull ”kulturmatta” av ljus. Med hjälp av mastmonterade och programmerbara gobo-projektorer skapade vi en kontinuerlig matta av ljus längs med hela gågatan, där motiv, färger och scenarion kan växlas utifrån olika årstider, högtider och event. På masterna sitter också kompletterande armaturer som bidrar med funktionsljus på gatan. Här finns även högtalare för det ljudprogram som skapats och som samspelar med belysningen.

Längs med den 600–700 meter långa gågatan har vi dessutom valt ut ett antal byggnader med historisk eller arkitektonisk betydelse och belyst dem utifrån deras individuella kvaliteter. Det har varit väldigt roligt eftersom alla fasader ser så olika ut. Det enda genomgående har varit att vi undvikit markarmaturer för fasadbelysningen. Eftersom det regnar mycket och emellanåt blir stora ansamlingar av vatten på marken ville vi inte ha det ur underhållssynpunkt.”

Naturhistoriskt museum, Oslo

”Mitt första egna uppdrag för LichtKunstLicht var en del av en utställning på naturhistoriska museet i Oslo och visade sig bli mycket svårare än väntat. I en del av utställningen som visade stenar och mineraler skulle vår uppdragsgivare, utställningsdesignbyrån Atelier Brückner, bygga tre olika ”grottor”. I en av dem ville kunden att vi skulle använda självlysande UV-ljus för att lysa upp mineralerna. Utmaningarna med det var flera. Till att börja med var det inte alldeles enkelt att hitta någon som tillverkade sådana armaturer med de speciella filter som används för att filtrera ut den specifika våglängden av UV-ljus som efterfrågades. Jag fick göra mycket research och gick med i olika Facebookgrupper som samlade personer som var intresserade av stenar. Genom dem hittade jag ett företag som gjorde installationer till museum och fick god hjälp av ägaren med att hitta rätt utrustning. Det gick till exempel inte att använda LED-armaturer med UV-ljus som har för mycket synligt ljus. I stället behövde vi UV-lysrör som kunde filtrera ut de två specifika våglängder vi ville ha, ett kortvågigt och ett långvågigt som lyfte fram olika färger i mineralerna.

Eftersom kortvågig UV-strålning är skadlig för huden och ögonen var det jätteviktigt med säkerheten. För att lösa det gjorde vi montrarna i vanligt glas som inte släpper igenom UV-strålning. Om personalen behöver öppna utrymmet bryts strömmen direkt om de själva skulle glömma att släcka ljuset. Vi behövde också dimensionera ventilationen på ett speciellt sätt eftersom UV-ljuset omvandlas till ozon. En annan aspekt att ta hänsyn till var att damm och partiklar blir väldigt synliga på en glasyta som belyses med UV-ljus. Därför satte vi föremålen på pinnar som vi fäste i väggen.

I utställningen finns också en ”naturlig” grotta där stenar och kristaller monterats i kluster direkt på väggen. Här går man på en gallerbro och är helt omgiven av grottan från alla håll. För att skapa en riktig grottkänsla monterade vi armaturerna under gallerbron och belyste väggarna underifrån. På väggarna av sandsten använde vi ett lite mjukare ljus, medan kristallerna highlightades med krispigare ljus. Detta kompletterades sedan med avskärmade, infällda spotlights som belyser gången besökarna går på. Den tredje delen av grottan bestod av en ”konstgjord” grotta med utställningsmontrar i form av vitmålade boxar som sticker ut från väggen på ett lekfullt sätt. Där använde vi ett mjukt diffust ljus som fick hela montrarna att lysa upp. Totalt består utställningen av fyra våningar, där vi belyst samtliga. Grottan i källaren utgör bara en liten del av utställningen, men var definitivt det som var mest utmanande.”

Publicerad den 1 oktober 2021

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2021