Mentorskap
Mentorskap inom ljus
Någon som delar med sig av sina erfarenheter och ger dig råd. Och ställer de rätta frågorna. Mentorskap är relativt vanligt inom näringslivet men hur är det inom ljusbranschen? Hur kan vi dela med oss till andra och samtidigt lära oss själva, så att hela branschen utvecklas?
Vill du fortsätta läsa?
Denna artikel är låst och endast tillgänglig för prenumeranter som skapat konto på ljuskultur.se. Som prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material. Är du redan prenumerant klicka på Logga in nedan för att logga in eller skapa konto.
Bli prenumerantEn ljusdesigner ska kunna allt om ljus. Allt från färgåtergivning, bländning, dagsljusinsläpp, optimerade anläggningar, ögats biologi, energiberäkningar till hälsokrav på arbetsbelysningen i skolor, kontor, butiker och idrottsanläggningar. En ljusdesigner ska kunna skapa det perfekta rummet, det estetiskt högklassiga torget eller uteplatsen, känna in stämningar och fånga upp de parametrar som gör miljöer trygga och trivsamma. Om det ska lyckas är möjligheten att sammanföra teori och praktisk erfarenhet en av knäckfrågorna. På ljusdesignutbildningen vid Jönköpings Tekniska Högskola försöker man lösa problemet genom praktikveckor. Räcker det?
Tina Wikström, kandidatstudent, föreslår en mer långsiktig lösning. Skaffa en mentor, uppmanar hon. En Johan Moritz.
Mentorskap har blivit ett populärt ord inom näringslivet, akademiska utbildningar, fackliga och personalvårdande organisationer. Inte lika vanligt som ”coaching” men ändå. Skillnaden mellan coaching och mentorskap är dock stora; mentorskapet är till exempel mer knutet till hantverkskunnande och praktisk yrkeserfarenhet. Snarare besläktat med äldre tiders mästare/lärling-förhållande alltså.
Så har också ordet mentor uråldriga rötter i den grekiska mytologin. Enligt berättelsen i Illiaden bad Odysseus, när han lämnade Ithaka för Trojanska kriget, vännen Mentor att ta hand om sonen Telemachos med orden: ”Lär honom allt du vet medan jag är borta!”
Tina Wikström såg och hörde Johan Moritz första gången under Lights in Alingsås där han höll föredrag. Hon gillade det han sade och tycket att hans jobb verkade spännande, tog kontakt och bad att få göra sina praktikveckor hos honom. Hon fick ja och var på plats i Malmö under sex veckor för ett år sedan. Därefter fick hon sommarjobb på gatukontoret och så har de fortsatt att hålla kontakt. De talar på telefon, byter åsikter och resonerar kring yrkesfrågor. Han har blivit hennes mentor.
– Den praktik som ligger i inbäddad i utbildningen är väldigt viktig, menar Tina Wikström. Ett avbrott och en nödvändig omväxling till det akademiska på skolan och all teori. Man kan äntligen koppla det man lärt sig på skolan till en verklighet och det är nödvändigt för framtiden. Praktiken kan bekräfta eller avslöja om man valt rätt eller inte. Men det är viktigt att handledningen funkar, att man kommer till någon som man kan bolla idéer med. Att kunna ställa frågor och få svar. Och för mig var det viktigt att se till att det blev en fortsättning. ”Att utmanas av någon, som kanske rent av är den som kommer ta jobbet från mig, är otroligt inspirerande.”
Johan Moritz är anställd ljusdesigner på gatukontoret i Malmö. Att ta emot praktikanter är självklart för staden.
– Jag tycker att praktikplatser ska prioriteras i all kommunal verksamhet. Det är viktigt att så många som möjligt får insyn och förståelse för kommunal verksamhet. Att vara handledare innebär förstås ett ansvar från min sida men även från praktikantens. Om man som handledare är fullbokad med annat under praktiken eller om arbetsgivaren tycker att allt jobb på arbetsplatsen ska kunna debiteras är det direkt slöseri med tid, för båda parter. Praktiken ska vara givande och utmanade för de inblandade. Kanske är det så man hittar framtida kollegor eller arbetstagare, menar Johan Moritz.
Att fasa ut studenterna till yrkeslivet är ett problem inom alla utbildningar. Enda sättet för en nybörjare att fördjupa och pröva sina kunskaper är att omsätta dessa i verkligheten, menar Johan Moritz. Men då behövs handledare som mäktar med att ta emot praktikanter. När det gäller det privata näringslivet kanske någon form av ersättningsmodell vore lämplig eftersom, som Johan Moritz uttrycker saken, ”debiteringsgraden verkar viktigare än företagens framtid”.
Jag frågar vad Tina Wikström fick göra under sin praktikperiod. Och hur ser deras kontakter, mentorskapet, ut idag?
– Tina fick sätta tänderna i ett ganska komplicerat projekt, en ljusdesign för Segekarusellen vid infarten till Malmö. Det innehöll många utmaningar, som knappast någon student har en aning om. Och rörde allt från konstruktion av specialfästen till interngranskning samt beställning av montering. Resultatet blev lyckat, berättar Johan Moritz.
– Jag gillar att få syn på var jag själv står som ljusdesigner, fortsätter han. Att utmanas av någon, som kanske rent av är den som kommer ta jobbet från mig, är otroligt inspirerande. Dessutom får jag som handledare och mentor möjlighet att strukturera mina egna tankar om vad jag egentligen gör på jobbet. Så är det också intressant att se vad man lägger tonvikt på i dagens ljusdesignutbildning. Det kan jag få reda på genom Tina. Från detta kan jag sedan ge input till institutioner; om jag anser att de är på rätt väg eller inte. Jag kan också bättre förstå vad jag behöver understryka vid föreläsningar och föredrag på olika utbildningsinstitutioner.
– Mentorskap är något som ska vara frivilligt och oavlönat. Kunskapsöverföring och nätverksintroduktion är inget man kan betala för. Jag tycker att studenter med höga ambitioner bör beredas möjlighet att utvecklas och utmanas av personer som kan introducera dem till yrkeslivet. Jag vet att detta går mot alla regler i Sverige för hur skolan ska fungera; att det möjligen kan slå an en ton av elitism, men det är en lyckad metod. Så varför inte anamma ett fungerande koncept även för blivande ljusdesigner, säger Johan Moritz.
Han menar också att eftersom ljusdesigneryrket är ett så ungt skrå vore det bra med ett lärlingssystem. Det är dessutom extremt multidisciplinärt och spänner över så många kategorier. Ingen utbildning kan täcka allt. Om utbildningsinstitutionerna kunde enas om hur man ska hantera mentorer vore det enklare, tror han.
– Och jag kan lova att få skulle se det som en börda. I övrigt borde kanske traineeprogram inrättas på fler ställen, kanske rent av inom statlig och kommunal verksamhet.
Mellan Tina Wikström och Johan Moritz är det alltså numera mentorskap som gäller. Frivilligt och oavlönat.
– Vi har löpande kontakt. Efter att Tina valde att fortsätta ett år till på skolan och ta sin kandidatexamen så har vi ständigt återkommande samtal. Vi har till exempel genomfört en workshop i Tartu, Estland, inbjudna genom vårt gemensamma nätverk IALD. Vi har deltagit vid en konferens i Prag och just nu gör vi en konstinstallation i Sverige. Den mesta kontakten gäller delar av studierna, frågor och tankar kring dem. I vissa fall erbjuder jag fördjupningar inom områden där det brister. Nu senast gällde trigonometri och effektberäkning, som behövde fräschas upp lite.
Tina Wikström å sin sida menar att Johan Moritz alltid varit verkligt engagerad och mån om att överföra kunskap, inte alls hemlig med det han kan. Han delar med sig i allt.
Praktiken och det fortsatta mentorskapet har bara gjort henne mer övertygad om att hon valt rätt, hon har blivit mer och mer sugen på att verkligen komma ut och jobba, att bli klar. Hon har dessutom stött på många olika sidor av branschen och träffat människor som hon aldrig skulle ha fått möta annars. Nätverkandet är en otroligt viktig del både i praktikfasen och nu i kontakten med mentorn.
– Än har jag inte bestämt riktigt hur jag vill jobba när jag är klar. Johan är ju anställd som ljusdesigner för en stad med framåtanda. Jag tycker det skulle vara kul att arbeta så i framtiden, framförallt att göra saker som fler människor har glädje av. Att förändra vardagen och göra livet bättre för fler, förklarar Tina Wikström.
Röst från en annan bransch:
Linus Höök, som fotograferat Johan och Tina för reportaget berättar om sin filosofi.
”När jag läste på journalisthögskolan fick vi lära oss att ligga lågt med att snacka om idéer på jobb, eller knäck som det kallas på journalistlingo. Och uppdragsgivare skulle man slå vakt om och hålla för sig själv. När jag väl började jobba som frilans på heltid för tio år sen upptäckte jag att det kunde vara precis tvärtom. Jag lärde känna personer på kontorskollektiv som byggde en affärsidé på att dela på uppdrag och som tipsade varandra friskt om både jobbidéer och uppdragsgivare. Dessutom hjälpte de varandra med att utveckla hantverket både genom att putsa varandras texter eller visa nya häftiga plug-ins i Photoshop. Jag insåg direkt att det var betydligt lönsammare och har sen dess med mig så mycket jag kan av både kontakter, idéer och kunnande. Det är som med det mesta annat i livet tror jag: det man ger får man tillbaka på något sätt. ”
Publicerad den 1 februari 2017
Ur Ljuskultur Nummer 1, 2017
Du kanske också gillar:
Mentorskap
Jakten på den tysta kunskapen
Praktik, praktikant, handledare, mentorskap, fadderverksamhet, lärlingar och ”workshop heads”. Alla dessa ord har med pedagogik…
Elever skapar Kalejdohill
Den 30 oktober invigdes de nya ljusinstallationerna på Kvarnbacken i Jakobsberg. Bakom ljusinstallationerna ligger projektet…
Gästkolumnen
”Kvalitet och kvalité”
Sitter och funderar över hur man ska klara att köpa belysning på ett sätt som…